kickanna

Vem är jag utan kampsporten?Just nu är jag ett stort frågetecken och detta frågetecken ältas i huvudet på mig varje dag just nu,speciellt när jag inte vill träna det just nu..

(en parantes först):
Något som jag faktiskt tycker är jobbigt är när vänner skriver på facebook"så ovant att du inte längre uppdaterar om all din träning"så ovant att se dig uppdatera om fest"jag blir galen på det!vad faaan ni vet ju att jag inte kunnat träna p.g.a alla sjukdomar som jag tappats med hela vintern och att jag nu för första gången på 2 år,valt att leva lite i sommar.Ändå får jag dåligt samvete.Och nästan ångrar att jag tillslut valt att lyssna på kroppen för att bli helt frisk.
Det ända jag gjort är tränat mindre och inte kört 2 pass om dagen hela sommaren och suttit med ett glas vatten på någon uteservering och gått hem vid 22 för att jag "måste träna imon"!!!!!

Nu står jag i ett vägskäl med kickboxnignen.Detta jag skriver nu vet jag vilka som kommer förstå och jag vet vilka som definitivt inte kommer att förstå.
Förra sommaren i början på juni så började jag träna stenhårt för att bli en bra fighter,min då nya men nu fd tränare Håkan Ozan och jag insåg att jag faktiskt kan bli hur bra som helst.Han total slaktade mig pt pass efter pt pass och om jag trodde jag visste vad mjölksyra var innan så visste jag INTE det!Mitt självförtroende växte och jag insåg först då efter några månaders hård träning att det faktiskt bara är det som gäller för att bli riktigt bra,finns inga genvägar.
Jag blev bara bättre och bättre,ja allt i mitt liv var som en dröm HELA 2010,från Januari till december.Hösten kom och träningen fortsatte att gå grymt bra,jag fick berömmelse mer eller mindre efter varje pass.Hela hösten gick jag lärde mig att ta emot hård sparring men framför,allt att kontra tillbaks.Så fortsatte det och jag insåg ännu mera att jag verkligen kommer bli en grym fighter och jag bara längtade tills jag skulle upp i ringen och visa upp min nya fighting-ett fighter med ett stark psyke.

Det blev nyår och jag vet att jag sa att 2011 kan aldrig bli lika bra som 2010 och nej.Nu kommer jag till det väsentliga i detta inlägg-alla sjukdomar som avlöst varann har gjort att jag inte har motivation till att komma tillbaks just nu.Att inte vilja eller orka lägga ner så mycket tid på att bli så bra igen.När jag tränade så hårt och verkligen blev  riktigt bra för första gången på 11 år,jobbade jag ytterst lite och satsade allt på träningen i 8 månader.Nu jobbar jag och kan omöjligt träna så mycket igen.Och för mig krävs det lite jobb och mycket träning för att komma tillbaks till den formen.

Vilka är det som förstår och vilka är det inte?Ni som förstår är ni som känt denna känsla att man känner sig grym"ingen är bättre än mig och det ska jag bevisa nu"-känslan.Ni som förstår vet hur mycket jävla tid det krävs för att bli så bra och verkligen varit där.Ni som förstår är ni som haft en pt som lägger fokus på just dig.

Ni som inte förstår är ni som säger"det blir som du tänker"(i situationer då jag säger att det känns jobbigt att komma tillbaks efter att tappat en hel del av kondition,tajming,då man jämför hur bra man varit)att säga "träna mindre" m.m ni förstår inte alls,ni som inte förstår är ni som sitter och ska berätta för mig hur jag ska träna och inte träna för att nå mina mål men aldrig varit där själva.
Ni som inte förstår är ni som inte fattar hur mycket träning det krävs nu för tiden att gå upp i ringen,motståndet blir bättre för varje år som går.
Ni som inte förstår,är ni som inte förstår känslan i mig att aldrig han fightas i den grymma formen.
Ni som inte förstår att det tar på motivationen att hela tiden bli sjuk och jobba upp sig igen för att sen bli sjuk igen och sen hålla på så om och om igen.

Just nu tror jag det är tiden som får avgöra vad jag vill göra med den karriären.Det jobbiga är bara att jag vet knappt vem jag är utan kickboxningen.

Det är synd för att vi var en hel del som verkligen trodde att 2011 skulle bli mitt genombrott.Och det hade det nog blivit om jag inte hade fått alla dessa sjukdomar i månader(februari-Juni)Men på nått sätt var det värt det iallafall,för att under tiden stärktes mitt psyke och trotts att jag blev så sjuk så fick JAG också tillslut känna den där känslan-att känna sig i så jävla bra form!

Jag har valt redan nu att om jag skulle kommit med i landslaget, i år,så skulle jag inte följt med iallafall för att jag vill satsa på jobb karriären men jag kan ju erkänna att om jag hade haft samma känsla som innan så hade jag säkert övervägt och pusslat ihop två veckors semester till i höst.

Med detta vill jag säga,att jag vill gärna satsa igen för jag vet nu hur bra jag verkligen kan bli men orkar inte med människor som ska säga till mig hur jag ska göra och inte göra med träningen.Speciellt folk som vägrar att förstå mig!

Love&Peace!

KRAAAAAAAAAAAAM!

A