Hej!
Hej!
Sitter för en gångs skull och tittar på "försvunnen"där dom letar upp sina adoptivföräldrar.
Jag har många gånger hört frågan"vill du inte leta upp dina biologiska föräldrar?"jag har alltid sen jag varit liten,varit fast besluten om att inte vilja leta upp dom.Varför?för att dom som uppfostrat mig,det är mina föräldrar,ingen annan.
Jag vet att det är många som som sagt är fast beslutna om att hitta sina adoptivföräldrar?varför undrar jag då.
Kanske är det jag som är kall?eller är jag bara mänsklig?i min värld så tänker jag att dessa människor inte trivs i Sverige och inte haft en bra uppväxt.Men när jag ser på teve,så verkar dom haft en fantastisk uppväxt.Jag har inte vänner som letat upp sina biologiska föräldrar men jag har vänner som fick med sig informationen till Sverige,alltså vart deras biologiska föräldrar befinner sig.Då dom nu har regelbunden kontakt och reser ner och hälsar på.
Så jag vet inte,jag tror bara att vissa av oss känner att det fattas nått.Om jag inte hade blivit lämnad i en barnvagn utanför ett barnhem,utan information kanske hade jag varit mera intresserad.Vad vet jag?tanken slår mig ju självklart när jag tittar på såna här program.
"man kan nog inte glömma ens barn,utan det finns nog i ens hjärta för alltid" sa mamman till dottern som reste iväg för att hitta sin mamma.
Nåväl,jag har haft tuffa tonårs år med mycket hård mobbing för min hy,jag tog mig igenom det men det är fortfarande en fight varje dag när jag tittar mig i spegeln.Men tack vare mina föräldrar,min mamma speciellt som är min bästa vän,så har hon gjort allt hon kunnat för att hjälpa mig igenom med att alltid,alltid,alltid säga "att du ska alltid tro på dig själv,Anna" och tack vare det är jag där jag är idag.Jag tar mig igenom varje sak jag ger mig in på och kämpar och är tacksam för livet och alla som vill mig väl med allt.
Nu är programmet slut och jag ljuger om jag säger att tårarna inte föll ner för kinderna,för det är alldeles fantastiskt hur dom verkligen kan leta upp deras föräldrar,framför allt när dom berättat att mamma led när hon var tvungen att lämna bort sin dotter och tänkt på henne varje dag.
Ändå kan jag inte låta bli att tycka synd om hennes adoptivföräldrar.
Idag fick jag ännu mera klarhet för hur tacksam man ska vara..
I lördags fick jag reda på att en klubbkompis till mig,hans mamma hade dött,hon hade sjukdomen ALS.
Idag träffade honom,jag sa att jag beklagade sorgen och han berättade.När han berättade att han vårdat henne i 14 månader i hennes hem,kände jag klumpen i halsen.Jag frågade om familjen och detta.han sa då att hans pappa dog för många år sedan,då kom tårarna,det gick liksom inte att hålla inne,tårarna bara flög ur ögonen utan någon förberedelse.
Vi pratade lite till om det,sen började jag träna.
När man hör nått sånt,blir jag ännu mera tacksam för allt.
Imorse var jag ute på powerwalk och sen jobbade jag lite,sen på eftermiddagen körde jag mitts med en utav mina tränare.
Nu ska jag ta mig en titt på mitt träningsprogram som gjordes till mig inför VM 2009(tog 9 timmar att göra)Schemat var är på 12 veckor och det är gjort av Rickard från SOK(Svenska OS koimmen)han är känd fystränare och gör de flesta fystester på många av landslagen som är med i vinter och sommar OS.
Så vi har bollat en hel del hur brottarna och boxarna tränar,antal pass-anarobt,arobt,styrkepass(uthållighetsstyrka och explosivitet)löpning,intervaller mm.
KRAAAAAAM!
A
Sitter för en gångs skull och tittar på "försvunnen"där dom letar upp sina adoptivföräldrar.
Jag har många gånger hört frågan"vill du inte leta upp dina biologiska föräldrar?"jag har alltid sen jag varit liten,varit fast besluten om att inte vilja leta upp dom.Varför?för att dom som uppfostrat mig,det är mina föräldrar,ingen annan.
Jag vet att det är många som som sagt är fast beslutna om att hitta sina adoptivföräldrar?varför undrar jag då.
Kanske är det jag som är kall?eller är jag bara mänsklig?i min värld så tänker jag att dessa människor inte trivs i Sverige och inte haft en bra uppväxt.Men när jag ser på teve,så verkar dom haft en fantastisk uppväxt.Jag har inte vänner som letat upp sina biologiska föräldrar men jag har vänner som fick med sig informationen till Sverige,alltså vart deras biologiska föräldrar befinner sig.Då dom nu har regelbunden kontakt och reser ner och hälsar på.
Så jag vet inte,jag tror bara att vissa av oss känner att det fattas nått.Om jag inte hade blivit lämnad i en barnvagn utanför ett barnhem,utan information kanske hade jag varit mera intresserad.Vad vet jag?tanken slår mig ju självklart när jag tittar på såna här program.
"man kan nog inte glömma ens barn,utan det finns nog i ens hjärta för alltid" sa mamman till dottern som reste iväg för att hitta sin mamma.
Nåväl,jag har haft tuffa tonårs år med mycket hård mobbing för min hy,jag tog mig igenom det men det är fortfarande en fight varje dag när jag tittar mig i spegeln.Men tack vare mina föräldrar,min mamma speciellt som är min bästa vän,så har hon gjort allt hon kunnat för att hjälpa mig igenom med att alltid,alltid,alltid säga "att du ska alltid tro på dig själv,Anna" och tack vare det är jag där jag är idag.Jag tar mig igenom varje sak jag ger mig in på och kämpar och är tacksam för livet och alla som vill mig väl med allt.
Nu är programmet slut och jag ljuger om jag säger att tårarna inte föll ner för kinderna,för det är alldeles fantastiskt hur dom verkligen kan leta upp deras föräldrar,framför allt när dom berättat att mamma led när hon var tvungen att lämna bort sin dotter och tänkt på henne varje dag.
Ändå kan jag inte låta bli att tycka synd om hennes adoptivföräldrar.
Idag fick jag ännu mera klarhet för hur tacksam man ska vara..
I lördags fick jag reda på att en klubbkompis till mig,hans mamma hade dött,hon hade sjukdomen ALS.
Idag träffade honom,jag sa att jag beklagade sorgen och han berättade.När han berättade att han vårdat henne i 14 månader i hennes hem,kände jag klumpen i halsen.Jag frågade om familjen och detta.han sa då att hans pappa dog för många år sedan,då kom tårarna,det gick liksom inte att hålla inne,tårarna bara flög ur ögonen utan någon förberedelse.
Vi pratade lite till om det,sen började jag träna.
När man hör nått sånt,blir jag ännu mera tacksam för allt.
Imorse var jag ute på powerwalk och sen jobbade jag lite,sen på eftermiddagen körde jag mitts med en utav mina tränare.
Nu ska jag ta mig en titt på mitt träningsprogram som gjordes till mig inför VM 2009(tog 9 timmar att göra)Schemat var är på 12 veckor och det är gjort av Rickard från SOK(Svenska OS koimmen)han är känd fystränare och gör de flesta fystester på många av landslagen som är med i vinter och sommar OS.
Så vi har bollat en hel del hur brottarna och boxarna tränar,antal pass-anarobt,arobt,styrkepass(uthållighetsstyrka och explosivitet)löpning,intervaller mm.
KRAAAAAAM!
A
Kommentarer
Trackback
