kickanna

Hej alla mina vänner!

Nu är jag hemma från en härlig vecka i Rättvik och Svenska Hälsocampen.Veckan var en lärorik veckan,inte minst för mig.
Nu ska jag berätta varför jag drastiskt drog mig ur SM 2 dagar innan.

Denna historia är väldigt svår att förstå för familj och vänner som inte lägger sitt liv åt träning,att förstå denna sträva efter att bli bäst i en idrott,att kunna stanna stanna upp när allting går så bra.

Nu har jag jobbat på World Class i ca 8 veckor,att jobba upp sig till heltid så fort trodde jag aldrig att jag skulle lyckas med,så det blev tidiga mornar,antingen 04:30 eller 05:30 nästan varje morgon.Jag jobbade i snitt 7 timmar per dag och fick in 10-12 pass i veckan,det blev då tidiga mornar och sena kvällar.
I början funkade det bra,jag var trött men tänkte att tröttheten skulle gå över och det gjorde den,tröttheten gick över till övertrött,så jag knappt kände att jag var trött,jag bara körde på i 110 och sov i snitt 6 timmar per natt,ibland 5 timmar.Att sova 6 timmar per natt är helt okej om man inte tränar,då måste kroppen har sina timmar.Men för min del fanns det ingen chans till det,jag ville jobba upp mig,visa framfötter,så mycket jobb och mycket träning inför SM var det som gällde.

Nu innan jag förra söndagen åkte upp till Rättvik sov jag knappt på nätterna,drömde bara en massa stress,hade fortsatt värk i musklerna så fort jag tränat,ibland t.o.m under träningen.Jag t.o.m under två dagar var så övertrött att pulsen gick alldeles för högt upp när jag skulle styrketräna,gick i trappor,pratade för fort.Min kropp började säga ifrån så jag tog 2 dagars vila.När jag sovit ut,så satte jag igång med träningen igen och stressen och värken var lika snabbt tillbaks.Men denna drivkraft till att vilja bli bäst i sin idrott och denna panik över att vila i 2 dagar gjorde att jag fortsatte stressa kroppen.
Jag kan ärligt säga att jag ibland tror att jag är mer stresstålig än vad jag är och att jag klarar hur mycket som helst och att bränna ut mig kan aldrig hända mig.Men jag var närmre än vad jag trodde från att falla ner i det djupa svarta hål-utbrändhet.

Vi åker upp till Rättvik och jag hade verkligen räknat ner dagarna till denna vecka.Detta skulle bli den perfekta återhämtnings perioden för mig.Variation i jobbet,träffa bästa teamet,äta god nyttig mat och framför allt regelbundet varje dag,få bra söm med alla timmar jag skulle behöva.

När vi kom upp var allt frid och fröjd,jag var på topp men uppe i högvarv.Jag var super stressad av all jobb och träning innan Rättvik,dels flytten förra månaden till en lägenhet jag vantrivs i och stressad över budgivning på lägenheter,över all träning inför SM,över transporten mellan Rättvik-Stockholm-Göteborg(SM)-allt på samma dag och stressad över privata saker.

In på andra dagen så skulle min kiropraktor Lelle ta och fixa till min kropp,han märkte på långa vägar hur stressad jag var,kunde inte ligga stil när han sa att jag skulle ligga still,han sa att jag "andas som en guppi".
Dagen därpå ringer Lidberg till mig och säger att han ser att jag inte mår bra,att jag är svår att få kontakt med,att jag ser väldigt stressad ut,jag ljuger och säger att allt är bra.Jag går upp på rummet och tårarna kommer,jag inser att folk börjar se hur dåligt jag mår,min puls jobbade så hårt att jag inte orka reagera åt det.Men jag körde på,så på med med den glada masken,ingen skulle märka nått.

När det sen blev torsdag och jag fortfarande inte sovit ordentligt,drömt stress,känt hur nästan hjärtat hoppat ur,bara stirrat på mobilen när den ringt,inte orkat svara på sms,skjuter upp allt pappers arbete m.m så började jag inse att jag verkligen inte mådde bra.
Droppen var när jag tänker"snälla kan inte detta SM vara över nu,så allt kan kunde lunga ner sig"i samma veva pratar jag med min pappa i telefon ang en lägenhet,vi var inte helt överränns om min dröm lägenhet men just då var jag så pass svag,att jag helplötsligt blev så likgiltig.Jag orkade helplötsligt inte bry mig om lägenhet jag hoppats på i en vecka.Jag bara satt och grät och grät och grät och alla muskler i ryggen och nacken bara värkte mera och mera,jag ville bara skrika rakt ut.
Jag började känna att jag för en stund inte visste vem jag var,bara att jag förnekat att jag var på väg att bryta ihop riktigt ordentligt men ville vara att visa sig mig stark.

Det är svårt att beskriva hur dåligt jag egentligen mått,jag har knappt fattat det själv förrän jag kom upp till ett lugnt Rättvik,där all stress egentligen skulle stanna upp men min kropp och huvud bara fortsatte i 110 och jag var på väg att explodera.

Som ni vet nu så hade jag ju lunginflammation i början på februari och muskelinflammation direkt efter,det kom förmodligen p.g.a av överträning.Men när jag blev "frisk"från allt så har värken fortsatt så fort jag tränat högintensiv träning,förmodligen för att min kropp inte klarar stress och värre blev ju min stress i livet,vilket gjorde att mina muskler lagom upp till Rättvik gjorde jäkligt ont,så som tur väl fanns det ett rehab team där.Sofia Hedlund från Hedlund&Lenz och Rehab masserade mig och det blev bättre för stunden men sen kom värken tillbaks.

När jag på torsdagen bestämt mig för att inte delta på SM och inte hålla på att buda på lägenheter m.m så släppte allt.Jag kunde andas normalt,ta djupa andetag,min svullna mage började bli mindre men framför allt jag började lunga ner mig,vilket blev kaos i kroppen,allt släppte och det hände mycket i kroppen,jag fick en sån värk så jag kan inte beskriva!gjorde näst in till lika ont som muskelinflammationen,fy faan säger jag bara!så efter kvälls mötet då Alexander från GIH skulle ha en grym föreläsning om blandannat att toppa sig och vad som händer om man tränar för mycket,så gick jag och la mig istället-jag var totalt slut i kroppen och huvudet!Jag ville så gärna gå på föreläsningen,både Martin,Fia och Siddan från teamet hade alla tänk"var är Anna,denna föreläsning är om henne".
Föreläsningen handlade om att lära sig att toppa sig men att sen bryta ner formen för att kunna toppa sig igen när det är dags.

Jag minns när jag på torsdagen sa till Martin och Lelle att jag inte skulle vara med på SM,så sa båda"det var det bästa beslutet du tagit på länge".Lelle som varit Martins kiropraktor och mentor sedan Martin var 25-26 år har hängt med Lidberg hela hans karriär i för och motgångar,ser så väl mitt beteende i Martins när han var i min ålder i sin elitkarrär.

Kort sagt,det är en svår balansgång när man har höga ambitioner.Och för mig är det en balansgång med träning för min idrott och för utseendet.
Men tack vare Svenska Häslocampen med några av Sveriges bästa erfarenhet av kost och träning så mår jag relativt bra nu men det kunde gå riktigt illa,jag var sönderstressad och var på väg till utbrändhet.
Enligt Martin ska jag vila från högintensiv träning i 4 veckor till och det gör mig stressad!för detta är baksidan av elitidrotten-att behöva göra uppehåll från träningen när man nu har som bäst kondition i kampsporten,bästa tekniken och bästa tajmingen.

Allt detta kanske inte låter så farligt men jag har lite svårt just nu att skriva ner alla känslor om detta för det är så mycket och dessutom måste jag gå och lägga mig nu.
Så ett stort tack till alla som stöttat mig i detta denna vecka och ett speciellt ett stort tack till Fia som satt och pratade med mig när jag var som ledsnast!

Efter en kanon vecka som det tillslut blev med fantastiska deltagare som gav mig en grym energi genom att visa deras energi så vill jag snabbt tillbaks till Rättvik igen!

En parentes som jag kom på nu är att i Mars sa Rickard från SOK till mig att det kommer inte bli ett SM för dig när du inte vilar och tränar lugnt efter denna lunginflammation och muskelinflammation.Jag trodde definitivt inte på honom och se nu hur det gick!!!

Men jag säger det igen som efter förra årets Svenska Hälsocamp"ett gott skratt förlänger livet" och då måste vi leva länge för vi skrattar nästan hela tiden i Svenska Hälsocampen!

Och ett stort grattis till alla fighters på SM!


Fia och jag!


Siddan och jag!




Mårten gillar att vara med på bilder!


Alexander och Mårten ska strax in på sumban :D


Mycket närhet mellan oss alla!


Intervall er i skidbacken!


Lelle!

Martin

KRAAAAAAAAM!

A