kickanna

Hello!

Hoppas att ni alla har det bra i värmen,mitt i brittsommar:)

Igår tänkte jag mycket på detta med träning.Hur ytlig man verkligen kan bli.När man jobbar i denna värld tycker (jag) i allafall att man blir så utseende fixerad(vilket grundar på min tonårstid,som jag kommer berätta mer om)jag har alltid varit utseendefixerad men ju mer man jobbar med just träning så blir jag själv bara värre.Speciellt när man jobbar på en träningsanläggning där de flesta av kollegorna är vältränade och man iakttar varann hur man utvecklats.Både i träningen men också på utseendet.Vissa kan ju lätt säga att man ser ut att man gått ner i vikt,då jag direkt tänker"okej tyckte du jag såg tjock ut innan,eller??!"och så går jag iväg och tränar ännu mera.
Vilket jag kanske tolkar helt fel.

Min utseende fixering kommer från nått helt annat,den kommer inte ifrån träningen från början.Det är en lång historia som inte många vet om,mina föräldrar vet om en del men dom vet långt ifrån hela helvetet.
Jag blev nämligen mobbad som tonåring för min hudfärg,väldigt mobbad och mer än så.Saker och ting skedde som ingen vet om,för jag inte vågat berätta,skämts.Anledningen var för att jag fortsatte att umgås med dessa människor i allafall,ändå all skit så fortsatte jag umgås,i hopp om att en dag bli accepterad,i hopp om att det snart skulle vara över.
En dag kommer jag att berätta,sanningen kommer att komma ut i en bok,en bok som jag kommer att om uppväxten att vara mörkhyad på 90- talet.
Dom har skapat så djupa sår i mig,att jag fortfarande varje dag då jag tittar mig i spegeln blir jag påmind om detta år.Nu ska ni inte tro att jag mår dåligt av detta fortfarande.Nejdå-en tonårs kärlek kom och räddade mig och gjorde hela detta till en solskenshistoria.Och ju mer åren gick,desto mera blev jag accepterad och nu efter många år så bor jag ju i en stad där människorna inte ser någon skillnad på om man är svart eller vit(drog de i en hård synvinkel)

Jag vet inte men det kan vara därför jag blivit så hård mot mig själv,kriga för allt jag vill ha och ger aldrig upp nu.
Att vara stark som person och ha en inställnigen att aldrig vilja ge upp sina drömmar betyder inte alltid att man har varit stark hela sitt liv,jag tror man måste haft motgångar för att nå toppen.



Nu ska jag till tvättstugan och sen in till stan en runda och sen träääääääääna!!!


Edith Södergran:

Detta är till alla starka människor ,som gått igenom en del i livet och överlevt!
Jag är stark för att jag känner till svaghet,jag har medkänsla eftersom att jag upplevt lidande,jag lever för att jag är en kämpe,jag är klok eftersom jag har varit dum,jag kan skratta för att jag känt sorg.Jag kan älska eftersom att jag känt förlust.Jag väntar inte ut stormarna längre.Jag har lärt mig att dansa i regnet i stället!.


Peace&Love!


KRAAAAAAAAAAAAM!

A